Kvällen är mörk och ljummen. På torget i den lilla marockanska
staden är det ganska folktomt. De omgivande vita husen lyser
kritvita i skenet av gatuljusen. Leif har just kommit fram efter en
lång resa. Han parkerar bilen och dras mot en tvärgata där ljuden,
dofterna och färgerna lockar. Det är tidigt 60-tal och hans resa mot islam har just börjat.
– Jag minns tydligt hur kvällens livfulla gatuliv
i kvarteren fångade mitt intresse. Det var
nästan som att kliva in i ”Tusen och en natt”
med gammal arabisk musik som slingrade
mellan husen och med ett fantastiskt folk- och
affärsliv som myllrade och värmde, säger Leif
Abd al Haqq Kielan och fortsätter:
– Stämningen berörde mig på djupet och
här började mitt intresse för islam.
Vilket inte är konstigt för Abd al Haqq.
För som han säger: ”Kultur och religion hör så
intimt samman.”
Jag träffar Leif Abd al Haqq Kielan på
Café Sylvia en hösteftermiddag. Vi beställer
goda hallonpajen och kladdkakan. Och en
tredubbel espresso latte.
– Ska det va´ får det gärna vara rejält,
menar Abd al Haqq och ler samtidigt som han
skämtar med servitrisen.
Jag är själv ganska okunnig och vet inte
mycket om islam. Abd al Haqq är imam, men
vad innebär det?
– Jag leder fredagsbönen i moskén här i
Eskilstuna varannan fredag sedan dryga 20
år, förklarar han. Hjälper till och ger råd och
stöd. Församlingen växer och idag är vi cirka
1000 personer.
Fredagsbönen är obligatorisk för muslimska
män och möjlig för kvinnorna.
– Ursäkter för att inte närvara finns förstås.
Det går inte alltid att komma till bönen
när arbetsplatsen kräver sitt. I ett arabland
finns det ju moskéer i varje kvarter och deras
arbetstider är ju anpassade till islam precis
som de kristna tiderna fått styra den svenska
almanackan och arbetstiden.
Han ser så svensk ut Leif Abd al Haqq Kielan.
Och samtidigt så osvensk. Pälsmössan gör
förstås sitt – visst påminner han om en arab,
men rösten, svenskan, blicken – hm. I vilket
fack ska jag placera honom?
– Efter det att jag konverterat till islam
1984 hade jag en märklig upplevelse. Första
dygnen var upplevelsen nästan euforisk. Jag
var upprymd av att äntligen ha tagit steget.
Men efter några dagar fick jag en aningen
skräckfylld aha-upplevelse: jag hade konverterat
till invandrare. Abd al Haqq ler och
fortsätter:
– Från att ha varit en vanlig svensk, mer
eller mindre originell, var jag helt plötsligt en
invandrare, en del av den tredje världen.
Han fortsätter:
– De följande 10 åren försökte jag integrera
mig i den turkiska och arabiska kulturen för
att sedan den nästkommande 10-årsperioden
helt enkelt bli svensk muslim.
För mig känns det som han lyckats med
integrationen inom båda områdena. För visst
är han en speciell blandning om uttrycket tillåts
och hans förmåga att kommunicera islam
når fram till mig. Det jag fäster mig alldeles
särskilt vid är hans insikter i de faktorer som
skymmer sikten för oss rent andligt.
– Tänk dig att du är fastkilad upp till halsen,
säger han dramatiskt. Din blick kan bara
titta rakt fram. Du kan bara se som i en tunnel
och det du ser är bara det du vill ha. Det
är egot som styr. Du har en barriär framför dig
bestående av fruktan och oro inför framtiden
och bakom dig härjar dina skuldkänslor.
Jag ser bilden framför mig och ännu tydligare
blir den när han fortsätter:
– Dessutom har du en huva över ditt
huvud. Den består av dina inbillningar och
fantasier. Ditt sätt att förvränga verkligheten.
I värsta fall skiljs människan från Guds ljus
med 70 000 slöjor. Då är det väldigt mörkt
inuti. Men varefter slöjorna skalas av blir
verkligheten klarare och mera lysande.
– Min livsresa består i att närma mig Gud,
säger Abd al Haqq enkelt. Resan handlar
om skala av slöjorna och vidga mitt sätt att
förhålla mig till skeenden och saker. Bli mer
vidsynt och närma mig det gudomliga.
Han berättar om fastan betydelse, om de
dagliga bönerna som påminner hjärtat om att
förhålla sig rent, om andliga övningar och om
zakat – att ge bort av sitt överflöd.
– Har du som troende muslim mer än cirka
15 000 kronor i förmögenhet i ett år måste du
ge bort minst en fyrtiondedel till välgörenhet,
säger han. I Sverige skickar de flesta muslimer
pengar till behövande släktingar och hjälporganisationer.
För Leif Abd al Haqq Kielan är det materiella
av stor betydelse. Fast tvärtom eftersom
han i grunden anser att vårt materiella förhållningssätt,
vår ständiga strävan efter välstånd
och mer välstånd, efter pengar och mer pengar
är så skadligt.
– Den som strävar efter yttre belöningar
eller beundran har ingen möjlighet att närma
sig Gud. På domedagen har strävanden i
denna riktning ingen betydelse. Det som verkligen
räknas är hur rent ditt hjärta är. Hur fri
du är från lagren som skymmer verkligheten.
Det är då din belöning från Gud kommer.
Han ger mig några citat som bygger på fåfängans
förgänglighet och förtydligar.
– Har du en gnutta fåfänga i ditt bröst på
domedagen är det inte säkert att du får vandra
in i ljuset, menar han. Men allas resa är individuell
och det är förstås Gud medveten om när
domen faller.
Leif Abd al Haqq Kielan säger att hans
strävan är att nå upp till att acceptera allt som
händer. Att acceptera att det sker med Guds
närvarande medvetande.
– Inte bara när allt är på topp alltså, konstaterar
han.
Intervjuare är Maria Pallhed, journalist från Eskilstuna
