Hur det kan bli...

Min plan när jag blev muslim för många år sedan var enkel. Jag hade tänkt odla en inåtvänd livsstil  – sitta bakom en pelare i någon moské med ett radband och begrunda Gud. Det var en längtan efter den andra världen, en längtan efter ickevarat, efter den Verklighet som ligger bortom världen och ändå finns här och nu.

Ja det var planen.

Men några upplevelser jag hade alldeles i början av mitt liv som muslim fick planen att lösas upp i tomma intet, som en dimma av illusioner när morgonljuset kom.

Redan efter några dagar efter min acceptans av islam vaknade jag upp till insikten om vilken utsatthet den muslimska gruppen i Sverige befann sig i.

Situationen i början av åttiotalet var minst lika vansklig som nu, med arbetslöshet, utanförskap och en konstant friktion i förhållande till majoritetssamhället. Islamhatarna hade ännu inte organiserat sig men strömningarna fanns under ytan.

Och tanken på barnens framtid som muslimer, mina egnas, och alla de andras, skakade mig på djupet.

Det dröjde inte länge innan jag var involverad i samfundslivet,  och hjälpte till, inte med andliga spörsmål, utan med praktiska problem med olika myndigheter. Som svensk förutsattes jag veta hur det funkar i samhället.

Och nu har det gått tjugofem år i det arbetet, och problemen och svårigheterna har inte blivit mindre i den här strävan för islams framtid, och för de muslimska barnens överlevnad, i vårt hemland.

Men Islams väg är inte  att pyssla med sig själv. Att komma närmare Gud genom att tjäna andra är Vägen.

Över de Barmhärtiga förbarmar sig den Barmhärtige. Var barmhärtig mot den på jorden så förbarmar sig Den i Himlen över er.
                                   
Sade Guds Sändebud, Gud välsigne honom och give honom fred.

Skaka eller inte skaka, det är frågan för handen

Vartefter man följer debatten kring handskakningsfallet förvånas man över hur det spinns till att handla om kvinnoförtryck medan det i själva verket var arbetsförmedlingen som stod för diskrimineringen

Är det så svårt för en del att fatta att det var arbetsförmedlingen som hade diskriminerat "handskakaren" och klippt av hans försörjning utan laglig anledning? Det var inte DO som fällde domen utan tingsrätten, en svensk domstol alltså.

Kvinnan som inte fick skaka hand hade tydligen inte känt sig speciellt förfördelad och menar att det fanns andra anledningar till att mannen inte fick jobbet på hennes företag.

Arbetsförmedlingen ville åt honom och påstod att han hade kränkt arbetsgivaren och sålunda vägrat ta jobbet. Det kunde de inte bevisa på något sätt. Alltså förlorade de målet och fälldes i domstolen.

Ändå ser man hur en assimilationsförespråkare som Nalin Pekgul (s) ondgör sig över religionsfriheten och vill tvinga folk att skaka hand genom skärpt lagstiftning. Andra som Erik Cornell sjunger i samma tonart.

Förr eller senare måste politiker och makthavare lära sig skilja på assimilering och integration. Varför inte låta folk praktisera sina religioner som de vill så länge ingen skadas av det. Det är bästa boten mot extrema krafter.

En rimlig inställning speglas i Carl Rudbecks mera sansade integrationsbild l Sydsvenskan nyligen.

Sydöstran har en tankevärd debattartikel inne nu. Vad ska hända om en muslimsk kvinna vägrar skaka hand med en man?

Men förresten... var det inte ett stort hallå för ett tag sedan när en av de muslimska flickorna i Halal-tv hade vägrat ta en snäll farbror i hand? Han blev ju rasande. Så egentligen är det fråga om att kränka en svensk, eller hur?

Muslimer får inte följa sin trosuppfattning - där har vi pudelns kärna!