Min plan när jag blev muslim för många år sedan var enkel. Jag hade tänkt odla en inåtvänd livsstil – sitta bakom en pelare i någon moské med ett radband och begrunda Gud. Det var en längtan efter den andra världen, en längtan efter ickevarat, efter den Verklighet som ligger bortom världen och ändå finns här och nu.
Ja det var planen.
Men några upplevelser jag hade alldeles i början av mitt liv som muslim fick planen att lösas upp i tomma intet, som en dimma av illusioner när morgonljuset kom.
Redan efter några dagar efter min acceptans av islam vaknade jag upp till insikten om vilken utsatthet den muslimska gruppen i Sverige befann sig i.
Situationen i början av åttiotalet var minst lika vansklig som nu, med arbetslöshet, utanförskap och en konstant friktion i förhållande till majoritetssamhället. Islamhatarna hade ännu inte organiserat sig men strömningarna fanns under ytan.
Och tanken på barnens framtid som muslimer, mina egnas, och alla de andras, skakade mig på djupet.
Det dröjde inte länge innan jag var involverad i samfundslivet, och hjälpte till, inte med andliga spörsmål, utan med praktiska problem med olika myndigheter. Som svensk förutsattes jag veta hur det funkar i samhället.
Och nu har det gått tjugofem år i det arbetet, och problemen och svårigheterna har inte blivit mindre i den här strävan för islams framtid, och för de muslimska barnens överlevnad, i vårt hemland.
Men Islams väg är inte att pyssla med sig själv. Att komma närmare Gud genom att tjäna andra är Vägen.
Över de Barmhärtiga förbarmar sig den Barmhärtige. Var barmhärtig mot den på jorden så förbarmar sig Den i Himlen över er.
Sade Guds Sändebud, Gud välsigne honom och give honom fred.
Ja det var planen.
Men några upplevelser jag hade alldeles i början av mitt liv som muslim fick planen att lösas upp i tomma intet, som en dimma av illusioner när morgonljuset kom.
Redan efter några dagar efter min acceptans av islam vaknade jag upp till insikten om vilken utsatthet den muslimska gruppen i Sverige befann sig i.
Situationen i början av åttiotalet var minst lika vansklig som nu, med arbetslöshet, utanförskap och en konstant friktion i förhållande till majoritetssamhället. Islamhatarna hade ännu inte organiserat sig men strömningarna fanns under ytan.
Och tanken på barnens framtid som muslimer, mina egnas, och alla de andras, skakade mig på djupet.
Det dröjde inte länge innan jag var involverad i samfundslivet, och hjälpte till, inte med andliga spörsmål, utan med praktiska problem med olika myndigheter. Som svensk förutsattes jag veta hur det funkar i samhället.
Och nu har det gått tjugofem år i det arbetet, och problemen och svårigheterna har inte blivit mindre i den här strävan för islams framtid, och för de muslimska barnens överlevnad, i vårt hemland.
Men Islams väg är inte att pyssla med sig själv. Att komma närmare Gud genom att tjäna andra är Vägen.
Över de Barmhärtiga förbarmar sig den Barmhärtige. Var barmhärtig mot den på jorden så förbarmar sig Den i Himlen över er.
Sade Guds Sändebud, Gud välsigne honom och give honom fred.
