Ett kvartssekel har gått sedan jag kom med i arbetet kring statsbidrag till trossamfunden. Det har varit en berikande erfarenhet på många plan. Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfunden, SST, var en väldigt öppen nämnd när jag kom med som representant för Islamiska Kulturcenterunionen 1988. Alla de stora kyrkorna, protestanter, katoliker och ortodoxa hade sina representanter där. Även judar och muslimer fanns med och vi möttes, alla, på sammanträden, flera gånger om året. Där knöts kontakter över religionsgränserna och samtalet i SST kom att påverka utvecklingen av samfundslivet i Sverige.
För mig personligen ledde bekantskapen med andra samfundsledare till stor respekt, och stärkte en känsla av att konfliktfri samlevnad mellan religionerna vore fullt möjlig i Sverige i vår tid.
Man kan inte nog framhålla SST-konceptets roll i detta, och för mig har den aspekten varit minst lika viktig som själva utdelningen av slantar till församlingarna.
Mer om detta senare...
Nu har jag efter 25 år "pensionerat mig" från just detta arbete och en yngre generation får ta vid, och göra sina egna erfarenheter i samfundslivet. Jag jobbar vidare i Svenska Islamiska Samfundet och som imam.
För mig personligen ledde bekantskapen med andra samfundsledare till stor respekt, och stärkte en känsla av att konfliktfri samlevnad mellan religionerna vore fullt möjlig i Sverige i vår tid.
Man kan inte nog framhålla SST-konceptets roll i detta, och för mig har den aspekten varit minst lika viktig som själva utdelningen av slantar till församlingarna.
Mer om detta senare...
Nu har jag efter 25 år "pensionerat mig" från just detta arbete och en yngre generation får ta vid, och göra sina egna erfarenheter i samfundslivet. Jag jobbar vidare i Svenska Islamiska Samfundet och som imam.
