Hur det kan bli...

Min plan när jag blev muslim för många år sedan var enkel. Jag hade tänkt odla en inåtvänd livsstil  – sitta bakom en pelare i någon moské med ett radband och begrunda Gud. Det var en längtan efter den andra världen, en längtan efter ickevarat, efter den Verklighet som ligger bortom världen och ändå finns här och nu.

Ja det var planen.

Men några upplevelser jag hade alldeles i början av mitt liv som muslim fick planen att lösas upp i tomma intet, som en dimma av illusioner när morgonljuset kom.

Redan efter några dagar efter min acceptans av islam vaknade jag upp till insikten om vilken utsatthet den muslimska gruppen i Sverige befann sig i.

Situationen i början av åttiotalet var minst lika vansklig som nu, med arbetslöshet, utanförskap och en konstant friktion i förhållande till majoritetssamhället. Islamhatarna hade ännu inte organiserat sig men strömningarna fanns under ytan.

Och tanken på barnens framtid som muslimer, mina egnas, och alla de andras, skakade mig på djupet.

Det dröjde inte länge innan jag var involverad i samfundslivet,  och hjälpte till, inte med andliga spörsmål, utan med praktiska problem med olika myndigheter. Som svensk förutsattes jag veta hur det funkar i samhället.

Och nu har det gått tjugofem år i det arbetet, och problemen och svårigheterna har inte blivit mindre i den här strävan för islams framtid, och för de muslimska barnens överlevnad, i vårt hemland.

Men Islams väg är inte  att pyssla med sig själv. Att komma närmare Gud genom att tjäna andra är Vägen.

Över de Barmhärtiga förbarmar sig den Barmhärtige. Var barmhärtig mot den på jorden så förbarmar sig Den i Himlen över er.
                                   
Sade Guds Sändebud, Gud välsigne honom och give honom fred.

Ett kvartssekel

Ett kvartssekel har gått sedan jag kom med i arbetet kring statsbidrag till trossamfunden. Det har varit en berikande erfarenhet på många plan. Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfunden, SST, var en väldigt öppen nämnd när jag kom med som representant för Islamiska Kulturcenterunionen 1988. Alla de stora kyrkorna, protestanter, katoliker och ortodoxa hade sina representanter där. Även judar och muslimer fanns med och vi möttes, alla, på sammanträden, flera gånger om året. Där knöts kontakter över religionsgränserna och samtalet i SST kom att påverka utvecklingen av samfundslivet i Sverige.

För mig personligen ledde  bekantskapen med andra samfundsledare till stor respekt, och stärkte en känsla av att konfliktfri samlevnad mellan religionerna vore fullt möjlig i Sverige i vår tid.
Man kan inte nog framhålla SST-konceptets roll i detta, och för mig har den aspekten varit minst lika viktig som själva utdelningen av slantar till församlingarna.

Mer om detta senare...

Nu har jag efter 25 år "pensionerat mig" från just detta arbete och en yngre generation får ta vid, och göra sina egna erfarenheter i samfundslivet. Jag jobbar vidare i Svenska Islamiska Samfundet och som imam.

Vad säger Koranen om mord och självmord?

Och döda inte er själva. Gud är förvisso barmhärtig mot er.
Men den som gör så av hat och orättvisa ska vi steka i Elden. 4.29

Offra era ägodelar på Guds väg men störta er inte självmant i fördärvet 2.195

Men den som uppsåtligen dödar en troende, hans lön blir helvetet att vara i för alltid ty Gud blir vred på honom och förbannar honom och bereder för honom ett fasansfullt straff. 4.93

Döda inte ett liv som Gud har gjort heligt annat än för en rättvis sak. 17.33

Det är fruktansvärt brottsligt i vår religion att mörda. När kriminella fanatiker säger att de handlar i islams namn finns det ingen sanning i det.

Dessa är klara och tydliga bevis som vi alla är överens om. Extremister försöker förklara bort klara bevis och gör förvridna tolkningar som de motiverar sig med.

•Guds sändebud Muhammad sade, om krig:
Döda inte kvinnor eller barn eller civila
och döda inte gamla människor eller religiösa personer
(präster, nunnor, rabbiner).

•Abu Bakr Siddiq – Den förste ställföreträdaren sade:
Jag råder er tio ting:
Döda inte kvinnor
Eller barn
Eller äldre
Eller svaga och skröpliga personer
Hugg inte ner fruktträd
Förstör inte bebodda områden
Slakta inte får eller kameler utom till föda
Bränn inte bin eller skingra dem
Stjäl inte från krigsbytet
Och var inte fega.

’Umar ibn abdal-Aziz sade:
Lemlästa inte och döda inte barn. Säg detta också till era arméer och gerilla-patruller.

Att döda med eld är absolut förbjudet i islam, liksom all terrorism.
Till och med självförsvar var helt förbjudet under de första tio åren av islams historia. Senare blev självförsvar mot angripare tillåtet, men ej aggression, och absolut inte terrorism.
Självmordsbombning räknar vi muslimer enbart som ett rent massmord. De som utför massmord är grymma och ondskefulla illgärningsmän, som förtjänar lagens strängaste straff i detta liv och Guds vrede och stränga straff.

Det är alla lärda muslimers uppfattning, som stöds av den överväldigande majoriteten av all världens en och en halv miljard muslimer.

Det krävs djup "grooming" innan vanliga ungdomar kan bli fanatiska mördare.

Det är naturligt att ge ut av det man fått

Kvällen är mörk och ljummen. På torget i den lilla marockanska
staden är det ganska folktomt. De omgivande vita husen lyser
kritvita i skenet av gatuljusen. Leif har just kommit fram efter en
lång resa. Han parkerar bilen och dras mot en tvärgata där ljuden,
dofterna och färgerna lockar. Det är tidigt 60-tal och hans resa mot islam har just börjat.

– Jag minns tydligt hur kvällens livfulla gatuliv
i kvarteren fångade mitt intresse. Det var
nästan som att kliva in i ”Tusen och en natt”
med gammal arabisk musik som slingrade
mellan husen och med ett fantastiskt folk- och
affärsliv som myllrade och värmde, säger Leif
Abd al Haqq Kielan och fortsätter:
– Stämningen berörde mig på djupet och
här började mitt intresse för islam.
Vilket inte är konstigt för Abd al Haqq.
För som han säger: ”Kultur och religion hör så
intimt samman.”

Jag träffar Leif Abd al Haqq Kielan på
Café Sylvia en hösteftermiddag. Vi beställer
goda hallonpajen och kladdkakan. Och en
tredubbel espresso latte.
– Ska det va´ får det gärna vara rejält,
menar Abd al Haqq och ler samtidigt som han
skämtar med servitrisen.
Jag är själv ganska okunnig och vet inte
mycket om islam. Abd al Haqq är imam, men
vad innebär det?
– Jag leder fredagsbönen i moskén här i
Eskilstuna varannan fredag sedan dryga 20
år, förklarar han. Hjälper till och ger råd och
stöd. Församlingen växer och idag är vi cirka
1000 personer.

Fredagsbönen är obligatorisk för muslimska
män och möjlig för kvinnorna.
– Ursäkter för att inte närvara finns förstås.
Det går inte alltid att komma till bönen
när arbetsplatsen kräver sitt. I ett arabland
finns det ju moskéer i varje kvarter och deras
arbetstider är ju anpassade till islam precis
som de kristna tiderna fått styra den svenska
almanackan och arbetstiden.

Han ser så svensk ut Leif Abd al Haqq Kielan.
Och samtidigt så osvensk. Pälsmössan gör
förstås sitt – visst påminner han om en arab,
men rösten, svenskan, blicken – hm. I vilket
fack ska jag placera honom?
– Efter det att jag konverterat till islam
1984 hade jag en märklig upplevelse. Första
dygnen var upplevelsen nästan euforisk. Jag
var upprymd av att äntligen ha tagit steget.
Men efter några dagar fick jag en aningen
skräckfylld aha-upplevelse: jag hade konverterat
till invandrare. Abd al Haqq ler och
fortsätter:
– Från att ha varit en vanlig svensk, mer
eller mindre originell, var jag helt plötsligt en
invandrare, en del av den tredje världen.
Han fortsätter:
– De följande 10 åren försökte jag integrera
mig i den turkiska och arabiska kulturen för
att sedan den nästkommande 10-årsperioden
helt enkelt bli svensk muslim.

För mig känns det som han lyckats med
integrationen inom båda områdena. För visst
är han en speciell blandning om uttrycket tillåts
och hans förmåga att kommunicera islam
når fram till mig. Det jag fäster mig alldeles
särskilt vid är hans insikter i de faktorer som
skymmer sikten för oss rent andligt.
– Tänk dig att du är fastkilad upp till halsen,
säger han dramatiskt. Din blick kan bara
titta rakt fram. Du kan bara se som i en tunnel
och det du ser är bara det du vill ha. Det
är egot som styr. Du har en barriär framför dig
bestående av fruktan och oro inför framtiden
och bakom dig härjar dina skuldkänslor.
Jag ser bilden framför mig och ännu tydligare
blir den när han fortsätter:
– Dessutom har du en huva över ditt
huvud. Den består av dina inbillningar och
fantasier. Ditt sätt att förvränga verkligheten.

I värsta fall skiljs människan från Guds ljus
med 70 000 slöjor. Då är det väldigt mörkt
inuti. Men varefter slöjorna skalas av blir
verkligheten klarare och mera lysande.
– Min livsresa består i att närma mig Gud,
säger Abd al Haqq enkelt. Resan handlar
om skala av slöjorna och vidga mitt sätt att
förhålla mig till skeenden och saker. Bli mer
vidsynt och närma mig det gudomliga.
Han berättar om fastan betydelse, om de
dagliga bönerna som påminner hjärtat om att
förhålla sig rent, om andliga övningar och om
zakat – att ge bort av sitt överflöd.
– Har du som troende muslim mer än cirka
15 000 kronor i förmögenhet i ett år måste du
ge bort minst en fyrtiondedel till välgörenhet,
säger han. I Sverige skickar de flesta muslimer
pengar till behövande släktingar och hjälporganisationer.

För Leif Abd al Haqq Kielan är det materiella
av stor betydelse. Fast tvärtom eftersom
han i grunden anser att vårt materiella förhållningssätt,
vår ständiga strävan efter välstånd
och mer välstånd, efter pengar och mer pengar
är så skadligt.
– Den som strävar efter yttre belöningar
eller beundran har ingen möjlighet att närma
sig Gud. På domedagen har strävanden i
denna riktning ingen betydelse. Det som verkligen
räknas är hur rent ditt hjärta är. Hur fri
du är från lagren som skymmer verkligheten.
Det är då din belöning från Gud kommer.

Han ger mig några citat som bygger på fåfängans
förgänglighet och förtydligar.
– Har du en gnutta fåfänga i ditt bröst på
domedagen är det inte säkert att du får vandra
in i ljuset, menar han. Men allas resa är individuell
och det är förstås Gud medveten om när
domen faller.
Leif Abd al Haqq Kielan säger att hans
strävan är att nå upp till att acceptera allt som
händer. Att acceptera att det sker med Guds
närvarande medvetande.
– Inte bara när allt är på topp alltså, konstaterar
han.

Intervjuare är Maria Pallhed, journalist från Eskilstuna

Skaka eller inte skaka, det är frågan för handen

Vartefter man följer debatten kring handskakningsfallet förvånas man över hur det spinns till att handla om kvinnoförtryck medan det i själva verket var arbetsförmedlingen som stod för diskrimineringen

Är det så svårt för en del att fatta att det var arbetsförmedlingen som hade diskriminerat "handskakaren" och klippt av hans försörjning utan laglig anledning? Det var inte DO som fällde domen utan tingsrätten, en svensk domstol alltså.

Kvinnan som inte fick skaka hand hade tydligen inte känt sig speciellt förfördelad och menar att det fanns andra anledningar till att mannen inte fick jobbet på hennes företag.

Arbetsförmedlingen ville åt honom och påstod att han hade kränkt arbetsgivaren och sålunda vägrat ta jobbet. Det kunde de inte bevisa på något sätt. Alltså förlorade de målet och fälldes i domstolen.

Ändå ser man hur en assimilationsförespråkare som Nalin Pekgul (s) ondgör sig över religionsfriheten och vill tvinga folk att skaka hand genom skärpt lagstiftning. Andra som Erik Cornell sjunger i samma tonart.

Förr eller senare måste politiker och makthavare lära sig skilja på assimilering och integration. Varför inte låta folk praktisera sina religioner som de vill så länge ingen skadas av det. Det är bästa boten mot extrema krafter.

En rimlig inställning speglas i Carl Rudbecks mera sansade integrationsbild l Sydsvenskan nyligen.

Sydöstran har en tankevärd debattartikel inne nu. Vad ska hända om en muslimsk kvinna vägrar skaka hand med en man?

Men förresten... var det inte ett stort hallå för ett tag sedan när en av de muslimska flickorna i Halal-tv hade vägrat ta en snäll farbror i hand? Han blev ju rasande. Så egentligen är det fråga om att kränka en svensk, eller hur?

Muslimer får inte följa sin trosuppfattning - där har vi pudelns kärna!

Kielans kvinnosyn

Publicerat i tidningen Dagen 2009-02-12


I går, den 11 februari, påstår riksdagsledamoten (S) Carina Hägg att Abd al Haqq Kielan försvarat talibanernas kvinnosyn.

Jag vill en gång för alla säga att detta är osant. Jag har aldrig på minsta sätt sympatiserat med, förespråkat eller försvarat talibanernas syn på islam, samhället, eller kvinnan.

Det är oroväckande att Carina Hägg på detta sätt försöker svärta ner en förespråkare för islam, som genom dialog, artiklar, föreläsningar och framträdanden i tv och radio försöker bidra till islams integration i Sverige. Vad vill hon?
Jag ser mig själv som en moderat, traditionell och ofanatisk muslim som företräder medelvägen. Jag är helt emot extremism och fanatism och förespråkar integration. Vägen dit går genom utbildning och inklusion i samhället.


Min uppfattning i kvinnofrågan, som jag visat genom åren i mitt arbete som imam och samfundsledare är baserad på följande principer:

Kvinnor och män är absolut jämlika.
Kvinnor har samma själsliga och andliga egenskaper som män.
Kvinnans trygghet är barnens framtid.
Misshandel och förtryck är förbjudet i islam, både av kvinnor och män.
Det är viktigt att flickor (och pojkar) får en gedigen utbildning som möjliggör en god ställning i samhället.
Kvinnor och män ska vara jämlika i arbetslivet.

Alla etiska regler i islam gäller lika för pojkar och flickor, kvinnor och män.

Och slutligen anser jag att kvinnor lika väl som män ska kunna utöva sin tro enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Jag anser heller inte att islam är oförenligt med demokrati eller teknisk utveckling.

Abd al Haqq Kielan, imam
redaktionendagen.se

Garanten för ett samhälles värdegrund

Här är några rader som jag skrev för ett par år sedan. Då trodde jag nog att vi var på väg mot bättre tider men i stället har samhället polariserats ännu mera än förut.

Det finns inget politiskt eller filosofiskt system som kan garantera samhällets etik på samma sätt som de värden och den vägledning som Gud en gång sände ned till Moses, David, Jesus och Muhammad, Guds frid vile över dem alla.

Religionen vilar djupare i människan och behövs som den yttersta garanten för ett samhälles stabila värdegrund, igår, idag och i morgon.

Samtidigt som man förnekar trons roll i samhällets sociala liv öppnar man portarna på vid gavel för destruktiva krafter med egenintresset som religion.

Ett samhälle vars etik styrs och manipuleras av media, lobbygrupper och politiker med ett alltid känsligt pekfinger uppe i opinionsvinden, ett sådant samhälle lever farligt. När ett sådant samhälles resurser sviktar, och ekonomin försvagas skrotar man först ned vård, skola och omsorg.

De etiska värderingarna blir ansedda som verklighetsfrämmande och ersätts av njutningstro och egennytta.

De fattiga blir åter synliga med trasiga tänder, slitna kläder och mössan i handen, medan de rika åker förbi bakom tonade cityjeepfönster.

Den processen har pågått i Sverige under ett halvsekel. Ingemar Hedenius höll hov på universitetskaféet Alma i Uppsala och förlöjligade religionen. Hans - i bakåtperspektiv - nästan barnsliga angrepp på kyrkan i filosofisk förklädnad ledde till att religionen gradvis kom att förlora sin auktoritet och trovärdighet som normbildare.

Men islams ankomst till Sverige har åter aktualiserat den levande trons genomgripande betydelse. Muslimer är inte rädda att ta sin tro på allvar.
Samtidigt erkänner islam andra religioners rätt att finnas med i verklig samexistens.

Islam vilar på tolerans och respekt för medmänniskorna, vare sig de är muslimer eller inte. Detta kan låta otroligt för personer som hämtar sin världsbild från massmedia i stället för från relevant forskning.

Det har funnits samhällen som fungerat enligt islams principer genom historien. Ett exempel är det muslimska Andalusien, alltså Spanien, där judar, kristna och muslimer från 700-talet fram till 1492 tillsammans skapade en guldålder av visdom, vetenskaper och kultur.

Dialogarbetet är en kartografisk uppgift. Det är som att upprätta ett sjökort. Vi troende sitter tillsammans i en mycket liten båt på ett stort och ofta stormigt hav. Under vattenytan finns grund och vassa rev, men det finns också stora öppna vidder där man kan segla fritt. Man måste veta var farorna lurar så att man inte styr upp båten på dolda klippor och går under i stormarna.

Blindskären är välkända. Är Jesus Guds son, är Muhammad en riktig profet? Är bibeln bluff? Är kristendomen, judendomen, islam, villoläror som måste utrotas?

Det är sådana frågor som genom historien framkallat konflikter och religionskrig, inkvisitioner och etniska rensningar.

Det är precis sådana frågor som sjökortet hjälper oss att undvika. Dialog handlar aldrig om trosfrågor utan om hur vi, från olika religioner och olika grupper inom våra respektive trossystem, ska kunna föra ett civiliserat och konstruktivt samtal och samverka för vårt gemensamma bästa.

Var kommer s.k. fundamentalism, terrorism och fanatism in i bilden?
Tillhör inte dessa företeelser religionernas ofrånkomliga avigsidor?
Nej det är snarare så att religiösa slagord genom historien utnyttjats av makthungriga politiker, samvetslösa ledare och krigsherrar, för att manipulera människor, skrämma dem till lydnad eller lura ut dem på olika katastrofala företag.

Lite skrapande på den retoriska ytan avslöjar lätt rötterna till de olika terroriströrelser vi har i världen idag. Under ett tunt lager fernissa framträder snart det vanliga mönstret med stormakternas jakt på makt och naturtillgångar – olja, guld och diamanter

Vi står nu vid ett vägskäl för den etiska utvecklingen i Sverige. Klart framstår att vi muslimer i samtal med judar och kristna måste finna en väg att återerövra den normgivande rollen i samhället och åter ta vårt ansvar för värdegrunden.
Då bidrar vi på ett konstruktivt sätt till det goda samhället.

Hur det ska gå till får vi se när vi möts i dialog, med respekt och god vilja.