Amir Khusro öppnade lärjungaskapets portar på vid gavel. Han tog emot folk av alla slag som sina elever, hög som låg, rik som fattig, lärd som olärd, män som kvinnor.
Hans elever avhöll sig allesammans från opassande handlingar, och om någon begick en synd kom han och bekände sin skuld inför Amir Khusro och förnyade sitt lärjungaskap. Män och kvinnor, gamla och unga, köpmän och vanligt folk, till och med barn och ungdomar började göra sina böner regelbundet. Till och med de kungliga prinsarna, höga officerare, ministrar och soldater var noga med att göra inte bara de föreskrivna bönerna utan ytterligare böner också.
Tack vare Khusros barakat (överflödande välsignelse) började de flesta människorna i regionen, oavsett kast och religionstillhörighet, ägna sig åt böner, adlighet (tasawwuf), och självkontroll. Under de sista åren av Sultan Alauddins (d. 1315) styre pratades aldrig om dryckenskap, skörlevnad och oanständigheter. Ingen ägnade sig åt spel, ocker och lurendrejeri.
Tack vare Amir Khusros undervisning blev affärsmoralen bättre. Lärda som besökte Khusro diskuterade viktiga vetenskapliga arbeten, och folk sökte igenom bokhandlarna efter böcker som handlade om den andliga vägen och om självkontroll.
På grund av ökad efterfrågan på vattenkannor och handfat för rituell tvagning inför bönen hade priserna på dessa varor gått upp en smula vilket visade på att de flesta människorna hade blivit mer sinnade för den andliga livsstilen.
Mer om Amir Khusro, ett levande exempel på hur islam kan praktiseras och påverka samhället på ett positivt sätt.
