Vad är konservativ islam?

Det är inte konservativ islam som predikas av radikala och extrema politiskt inriktade grupper.
Nej, konservativ eller traditionell islam förbjuder terrorism, och all krigföring som drabbar civila, kvinnor och barn.

De som idag förespråkar våld i religionens namn representerar helt andra, i verkligheten moderna inriktningar.
Många av de företeelser vi ser idag i media har en historia som inte sträcker sig ens hundra år tillbaka i tiden.

En del har sina rötter i en extrem form av shiitisk islam som kallas ismailismen.
Ismailiterna bedrev en terrorpolitik i främre orienten, kännetecknad av självmordsattentat, samtida med korstågen. Som politisk maktfaktor försvann de ur historien samtidigt som korsriddarna. Deras oislamiska lönnmördarideologi har dock kommit upp till ytan under de senaste decennierna.

Andra härstammar ur de reformrörelser som uppstod kring Muhammed Abdo och Hassan al Banna i början av 1900-talet och är kända som muslimska brödraskapet.

Ytterligare en variant finner vi i wahhabismen, en utlöpare av den hanbalitiska lagskolan, med en ovanlig teologi och egna tolkningar av islams lag.

Lägg dessa i en kastrull fylld med efterkoloniala problem och värm upp med ockupationer, inbördeskrig och påtvingade regimer.
Bringa till kokpunkten med hjälp av bränsle från stormaktshåll i form av vapen, pengar och indirekt stöd till utvalda fanatiska grupper.

Då får vi den extrema form av islam som intar en så prominent plats i mediautbudet. Den typen av islam har inte något brett folkligt stöd. Därför har vissa extrema grupper omfattande välgörenhetsprogram som skänker dem legitimitet och viss popularitet.

Om regeringarna i de berörda länderna kunde åstadkomma en välfärd värd namnet skulle de extrema elementen smälta bort som snö i solsken.

Om vi frågar oss varför dessa regimer, som är kontrollerade och stödda av stormakterna, inte gör så, och ställer oss den grundläggande frågan 'cui bono' – vem tjänar på det – så kommer vi in på den globala energiförsörjningen, dollarns hegemoni och alltså västvärldens vitala ekonomiska intressen.

Där är de radikala, extrema, ofta fanatiska muslimska grupperna viktiga instrument för att hålla politisk oro och inbördeskrig pyrande i de oljeproducerande länderna.

De har knappt några beröringspunkter med konservativ, traditionell islam.

Skolplikt eller inte?

I ledaren i UNT idag påstås jag vara emot skolplikt. Skribenten menar att jag sagt det i programmet Skolfront i torsdags kväll.
Många "liberaler" är så förblindade av sin kamp mot individuell frihet och integration att de inte ens kan höra vad folk utanför det egna lägret säger.

Skolplikten måste försvaras. Jag sade att Inga elever ska "stanna hemma" i vissa ämnen. Men det finns några ämnen som är utformade så att de blir omöjliga för vissa grupper att deltaga i. Då måste man arbeta med den problematiken. Anpassa kartan till terrängen.

För många muslimer är det svårt med musik, eftersom sång och dans inte accepteras i de delar av världen de flytt från (på grund av religiösa förföljelser).

Gymnastik kan ge problem, främst beroende på olika uppfattningar i klädsel och nakenhetsfrågor. Duschning är en besvärlig sak.

En del innehåll i sexualkunskapen ses som mycket stötande av en del muslimska ungdomar.

Alla dessa ämnen kan utformas så att de blir möjliga att deltaga i för folk av annan tro än den som delas av majoritetsbefolkningen.

Friskluftpromenader torde ingen kunna motsätta sig på gymnastiktimmarna.

Musik är väl inte till för att tortera barn med annan religiös och kulturell bakgrund?
Hur kan de barnen använda tiden på ett acceptabelt sätt?

Sexualsynen är annorlunda i troende muslimska grupper. Man betonar familjens och äktenskapets betydelse på ett sätt som påminner om Sverige förr.

I stället för att tvinga in barnen i den svenska modellen och pressa fram en assimilering måste samhället inse att Sverige är ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle idag, och att vissa heliga kor måste - inte slaktas - men dresseras om att passa dagens samhälle.

Att hota barn som är begåvade och ambitiösa med att de inte får plugga vidare om de inte gör våld på sin tro och kultur strider mot barnkonventionen.

Artikel 29

Konventionsstaterna är överens om att barnets utbildning skall syfta till att
(a) utveckla barnets fulla möjligheter i fråga om personlighet, anlag och fysisk och psykisk förmåga;
(b) utveckla respekt för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt för de principer som uppställts i Förenta nationernas stadga;
(c) utveckla respekt för barnets föräldrar, för barnets egen kulturella identitet, eget språk och egna värden, för vistelselandets och för ursprungslandets nationella värden och för kulturer som skiljer sig från barnets egen;
(d) förbereda barnet för ett ansvarsfullt liv i ett fritt samhälle i en anda av förståelse, fred, tolerans, jämlikhet mellan könen och vänskap mellan alla folk, etniska, nationella och religiösa grupper och personer som tillhör urbefolkningar;
(e) utveckla respekt för naturmiljön
Ingenting i denna artikel eller i artikel 28 får tolkas så att det medför inskränkning i den enskildes och organisationers rätt att inrätta och driva utbildningsanstalter, dock alltid under förutsättning att de i punkt 1 i denna artikel uppställda principerna iakttas och att kraven uppfylls på att undervisningen vid dessa anstalter skall stå i överensstämmelse med vad som från statens sida angivits som minimistandard.

Nu kan anföras att musik, gympa och sexualkunskap tillhör minimistandarden.
Då menar jag att man måste se över och individualisera dessa ämnen så att alla elever kan ta del av dem. Ingen ska stå utanför på grund av sin tro eller kultur eller kön.

Integration är endast möjlig i ett fritt samhälle som inte förtrycker oliktänkande.
Assimileringskraven leder bara till segregation.

Dessutom påstår ledarskribenten i UNT att föräldrarna tvingat barnen, medan den intervjuade mamman klart och tydligt sa att de får följa sin egen övertygelse.
Men när fördomarna är fix och färdiga spelar det ingen roll vad varken barnens föräldrar eller jag säger.

Minaret

Tidskriften Minaret som började komma ut redan år 2000 har tvingats göra ett uppehåll.

Mohamed Omar som varit chefredaktör de senaste åren har lämnat sin post.

Nu vidtar arbetet att finna en ny chefredaktör, som kan upprätthålla tidskriftens standard och linje som en tidskrift för svensk muslimsk kultur.

Tidskriften har hela tiden fått kämpa för sin existens och klarat många svårigheter och motgångar.
Vi tror att den har en viktig funktion att fylla, därför håller vi ut.