Det är inte konservativ islam som predikas av radikala och extrema politiskt inriktade grupper.
Nej, konservativ eller traditionell islam förbjuder terrorism, och all krigföring som drabbar civila, kvinnor och barn.
De som idag förespråkar våld i religionens namn representerar helt andra, i verkligheten moderna inriktningar.
Många av de företeelser vi ser idag i media har en historia som inte sträcker sig ens hundra år tillbaka i tiden.
En del har sina rötter i en extrem form av shiitisk islam som kallas ismailismen.
Ismailiterna bedrev en terrorpolitik i främre orienten, kännetecknad av självmordsattentat, samtida med korstågen. Som politisk maktfaktor försvann de ur historien samtidigt som korsriddarna. Deras oislamiska lönnmördarideologi har dock kommit upp till ytan under de senaste decennierna.
Andra härstammar ur de reformrörelser som uppstod kring Muhammed Abdo och Hassan al Banna i början av 1900-talet och är kända som muslimska brödraskapet.
Ytterligare en variant finner vi i wahhabismen, en utlöpare av den hanbalitiska lagskolan, med en ovanlig teologi och egna tolkningar av islams lag.
Lägg dessa i en kastrull fylld med efterkoloniala problem och värm upp med ockupationer, inbördeskrig och påtvingade regimer.
Bringa till kokpunkten med hjälp av bränsle från stormaktshåll i form av vapen, pengar och indirekt stöd till utvalda fanatiska grupper.
Då får vi den extrema form av islam som intar en så prominent plats i mediautbudet. Den typen av islam har inte något brett folkligt stöd. Därför har vissa extrema grupper omfattande välgörenhetsprogram som skänker dem legitimitet och viss popularitet.
Om regeringarna i de berörda länderna kunde åstadkomma en välfärd värd namnet skulle de extrema elementen smälta bort som snö i solsken.
Om vi frågar oss varför dessa regimer, som är kontrollerade och stödda av stormakterna, inte gör så, och ställer oss den grundläggande frågan 'cui bono' – vem tjänar på det – så kommer vi in på den globala energiförsörjningen, dollarns hegemoni och alltså västvärldens vitala ekonomiska intressen.
Där är de radikala, extrema, ofta fanatiska muslimska grupperna viktiga instrument för att hålla politisk oro och inbördeskrig pyrande i de oljeproducerande länderna.
De har knappt några beröringspunkter med konservativ, traditionell islam.
