Poet kraschlandar i verklighet.

Mohamed Omar skiljer sig inte från många andra poeter och författare. En magisk verklighetsuppfattning och en grandios självbild leder ibland till kollisioner med verkligheten.

Så länge poeten håller sig inom sitt gebit brukar det gå bra. Men i samma ögonblick som han (eller hon för den delen) börjar sysselsätta sig med politik kan vad som helst hända.

Listan på författare och konstnärer som svärtat sina namn med nazisympatier är inte kort. Kommunister ännu flera. Hur många helt vanliga svenskar ägnade inte en del av sin ungdom åt att dyrka Mao, Stalin m.fl. massmördare? Så varför skulle inte islamistiska avarter få en egen poet som trosvisst trumpetar ut diverse bisarra propagandasanningar?

Mohamed Omar blev utsatt för en brutal (verbal) attack av en grupp fundamentalister under hösten 08. Tätt därpå kom kriget mot palestinierna i Gaza, med dess fruktansvärda barnamord, fosforbomber och en ännu fortgående belägring av Gazaremsan.

Kombinationen av dessa chocker blev för svår att smälta för den känslige poeten Omar. Det verkar som om han inte tidigare lagt märke till att krig, övergrepp och folkmord pågår hela tiden här i världen.

Han ramlade ur sitt elfenbenstorn och kraschlandade i en mardrömsliknande skuggverklighet, som han inte kunde klara av och som han upplevde som fullständigt unik. Han har svept in sig i en mörk dimma av fördomar, konspirationsteorier och vanföreställningar.

Ur detta andliga dunkel vräker han ur sig (själv)destruktiva yttranden, och har lagt sig till med en jargong, som känns igen från exempelvis kårhusockupationen1968, och de gamla bokstavspartierna: KPML(r) etc. Det är bara konspirationerna som bytt namn. Trosvissheten är densamma. De förenklade fiendebilderna är de samma. Den svartvita världsbilden är den samma. Föraktet för oliktänkande är det samma.

Tyvärr har han gripits av en oemotståndlig besatthet som får honom att sälla sig till de mest primitiva kvasitänkare, som får honom att kränka sina gamla vänner, som får honom att förinta sin trovärdighet och som får honom att framstå som en fanatisk stolle. Det är omöjligt att ta honom på allvar.

Det är ett självdestruktivt skede han befinner sig i nu. Man behöver bara läsa lite i Omars Tregångare för att se en sannare, mer nyanserad ande, som, med humor, medkänsla och djup, uttrycker sig i diktens form.

Man kanske ändå kan se det han går igenom nu som en del av hans utveckling som poet och författare. Han må ha förbrukat sin status som gullgosse i kulturlivet men förhoppningsvis vaknar han upp med en mer ärlig och integrerad verklighetssyn och med  en fördjupad förmåga att uttrycka sig som diktare.

I så fall kan han kanske bli en verklig konstnär och inte bara en talang bland många. 

Det finns ett poem från en av Omars persiska kollegor, Abu Sa’id, i baron Eric Hermelins öfversättning:

Kom tillbaka, hvem du än är; kom tillbaka, kom tillbaka!
Om du är en otrogen, en elds-dyrkare, en afguda-dyrkare, kom tillbaka!
Vårt hof är icke förtviflans hof: 
Även om du hundra gånger brutit din bot, kom tillbaka!

Det kan bara tilläggas: Även om du Mohamed Omar inte är varken otrogen eller eldsdyrkare eller avgudadyrkare – kom tillbaka i alla fall!