Också en typ av dialog

Grävde fram ett replikskifte i Sydsvenskan
från hösten 2001 om islamofobi, integration m.m.
Tyvärr har det blivit värre sedan dess.

Imamen Abd al Haqq Kielan hävdar i ett inlägg på kultursidan (25.11), att det går ”en underström av hat mot islam genom hela västvärlden”, och att denna underström ”är lika självklart inbakad i den kollektiva västerländska själen som apartheid och judehat”. Sverige anklagas för att ha undvikit att ta in islamiska lärda. Därigenom har muslimerna i Sverige blivit kulturellt försvagade och drabbats av ”enorma svårigheter att upprätthålla en islamisk livsstil”. Lösningen är, enligt Kielan, att man bereder ”plats för islams tro, tänkande, etik, kultur och civilisation” jämsides med den rådande majoritetens föreställningar. Det är också, menar han, viktigt att knyta ”riktiga muslimska lärda” till det svenska muslimska samfundet. Därigenom börjar vandringen mot ”framgång och upprättande av en islamisk civilisation här, av samma genom tidsåldrarna beprövade modell, som fått hela världsdelar att blomstra”.
Dessa utläggningar bör synas i sömmarna. Hur är det med det påstådda västerländska hatet mot islam, t ex? Om detta hat verkligen varit ”inbakat i den kollektiva västerländska själen”, så ter det ju sig märkligt att muslimer lämnar islamiska länder och söker sig en framtid i västerlandet. Och hur får man reda på vad som ryms i den västerländska själen? Vi är med rätta skeptiska mot den som skulle referera till innehållet i t ex ”den kollektiva arabiska själen”. Ett sådant påstående skulle te sig som en rasistisk generalisering, som varken går att bekräfta eller vederlägga med empiriska metoder. Varför skulle vi betrakta Kielans utsaga på något annat sätt?
Inte heller förefaller det välbetänkt att ta upp judehatet i detta sammanhang. Det hör ju knappast till det samtida islams mest iögonenfallande meriter, att dess offentliga företrädare skulle ha medverkat till större respekt för det judiska folket.
Kielans rallarsvingar mot västerlandet syftar till att framställa islam som ett offer. Enskilda muslimer kan förvisso vara offer. Inte minst kan de vara offer för islamiska regimer, som nekar dem fri- och rättigheter. Men islam är, historiskt och globalt sett, inget offer. Kielan nämner det högtstående kalifatet i Córdoba. Men han nämner inte hur det kom sig att det fanns ett islamiskt kalifat i Spanien.
Det islamiska välde som etablerades under de första seklerna efter Mohammeds död var det första framgångsrika imperialistiska projektet efter det romerska rikets fall. Att arabiska talas över hela Nordafrika har givetvis samma grund som att latinska språk talas i Portugal och Rumänien – erövring och imperiebygge. Och som imperiesystem var islam inte uppenbart moraliskt överlägset vare sig sina föregångare eller efterträdare. Långt före den västerländska imperialismen levererades slavar från Östafrika till Bagdadkalifatets salpetergruvor.
Med denna historia i bakhuvudet blir man fundersam inför Kielans trosvissa deklaration om att upprätta ”en islamisk civilisation här, av samma genom tidsåldrarna beprövade modell, som fått hela världsdelar att blomstra”. Sådär skulle någon gammal brittisk eller fransk kolonialadministratör också kunna drömma. Varför skulle vi hysa större respekt för den islamiska nostalgin?
Framför allt måste vi sätta frågetecken för tanken, att det skulle vara mer religion som behövs för att skapa ett integrerat samhälle. Demokratisk frihet har ju bl a handlat om att avlägsna argument om vad Gud vill eller inte vill från det politiska beslutsfattandet. Vägen till integration i en medborgargemenskap handlar inte om religiösa skolor och offentligt finansierade bönehus, utan om arbetstillfällen och karriärmöjligheter för alla. När individen ges en möjlighet att av egen kraft bygga en framtid, så minskar också hennes behov av att odla skyddande identiteter baserade på teologisk auktoritet och nostalgi.


Per Bauhn
Docent i praktisk filosofi


Man borde inte behöva plocka fram konkreta exempel på hur islam har framställts i västerländska media med början från korstågen, men ibland tycks det behövas. För att inte trötta ut andra läsare med välkända fakta ger jag därför docent Bauhn hemuppgiften att titta lite i Divina Commedia (av Dante, upplysningsvis) och sedan skissa sig igenom historien fram till den bild av muslimer som är förhärskande i media (press, TV, film) i dagsläget. De som forskar i ämnet ger en dyster och skrämmande bild av hur islam skildras.
Apartheid och judehat har heller inte gått spårlöst förbi i vår europeiska historia. Att islam efter kommunismens fall åter kommit att bli ett hatobjekt är mycket kännbart för oss muslimer. Islamofobi är numera ett vedertaget begrepp och studieobjekt såväl ute i Europa som i Sverige.
Många muslimska kvinnor känner sig rädda på våra gator och torg.
I går blev jag själv och min fru kallade talibaner på stan av ett par fulla ”svenska”ungdomar och stämningen var hotfull. Vi var på väg hem från ett seminarium där häftiga attacker mot islam och muslimer hade trängt ut alla sakfrågor. Detta pågår hela tiden. Judar jag har dialog med känner igen stämningarna från Tyskland på 30-talet.
Det ter sig för Bauhn ”märkligt att muslimer lämnar islamiska länder och söker sig en framtid i västerlandet”. Av Sveriges 350 000 muslimer är de flesta inte lycksökare eller ens arbetskraftsinvandrare, utan flyktingar. Anledningen till att så många muslimer hamnat i Sverige är knappast en längtan efter att få skidsemestra i Sälen. Flykt för livet från postkoloniala krigshärdar är nog en mera trängande anledning. Man flyr dit man hoppas ha en chans att överleva.
Det förundrar mig att man kan uttala sig så fördomsfullt bakom en skyddande akademisk identitet baserad på auktoritet och filosofisk nostalgi, för att använda Bauhns terminologi, och inte ens känna till basfakta om invandringen till Sverige.
Men en ännu större fråga är ju denna: Vad ska man med lärda till? Vad skulle vi muslimer kunna ha för rimlig nytta av lärda människor? Svaret är enkelt: Precis samma nytta som vi och det övriga Sverige har haft och har av docenter, i såväl praktisk filosofi som i matematik, kemi, mikrobiologi, medicin och teologi.
Eller tycker kanske docenten Bauhn att vi muslimer i Sverige klarar städskubben tillräckligt bra på den kunskapsnivå vi redan har?
Vad jag säger är att kunskap, utbildning, lärdom och till och med visdom är alla människors rättighet och är förutsättningar för bidrag till det goda samhället. Därför behöver vi högutbildade och lärda.
Islam har stått för en av världshistoriens högst utvecklade kulturer, nämligen det andalusiska kalifatet, som bidrog till renässansen i Europa och hela den vetenskapliga och kulturella utveckling som exempelvis våra datorer är en frukt av. På samma sätt kan och vill vi muslimer bidraga till en konstruktiv utveckling i vårt hemland Sverige. Får vi Bauhns tillstånd att medverka fastän vi tror på Gud?
Till sist. Vad menar Bauhn egentligen med ”ett integrerat samhälle”? Det låter inte riktigt som ett mångkulturellt samhälle i mina öron.
Arbetstillfällen och karriärmöjligheter ( i städ- och kebabbranchen?) blir de livsvärden som den praktiske filosofen har att erbjuda i stället för andliga värderingar och en muslimsk identitet som många väljer att ärva, förvalta och söka föra vidare till sina barn.

Abd al Haqq Kielan


Från den förträffliga tidningen SESAM:

2008-10-05
Fler tycker illa om judar och muslimer i Europa och USA

En undersökning visar att fler västeuropéer tycker illa om muslimer och judar nu än för tre år sedan. I Spanien är det mycket fler som inte gillar muslimer, men i Storbritannien är det färre.

Det amerikanska företaget Pew Research Centre undersöker människors åsikter om olika saker. De har ställt frågor till människor i Frankrike, Polen, Ryssland, Spanien, Storbritannien, Tyskland och USA om judar och muslimer. År 2005 gjorde de en liknande undersökning.

Årets undersökning visar att fler nu tycker illa om judar och muslimer. Det är mest äldre personer med kort utbildning, som står långt till höger i politiken.

Det är fler som inte gillar muslimer än som inte gillar judar. Men även de som tycker illa om judar har blivit fler.

I Spanien är det stor skillnad mot år 2005. Då tyckte 21 procent illa om judar. I år är det 46 procent som tycker illa om judar. 52 procent tycker illa om muslimer.

I USA och Storbritannien är det minst vanligt att tycka illa om judar och muslimer. Sju procent i USA och nio procent i Storbritannien tycker illa om judar. 23 procent tycker illa om muslimer, i både Storbritannien och USA. Det har minskat sedan år 2005.

I de fem andra länderna har fler börjat tycka illa om judar. I Frankrike tyckte 11 procent illa om judar år 2005. I år är det 20 procent. I Tyskland har de ökat från 20 till 25 procent, i Ryssland från 25 till 34 procent och i Polen från 27 till 36 procent.

Ännu fler tycker illa om muslimer – cirka hälften av spanjorerna, tyskarna och polackerna. I Frankrike tycker fler än förut illa om muslimer – 38 procent. I Ryssland har andelen minskat från 37 till 32 procent.

Lätt svenska: Malin Bergendal

Jim Lobe (IPS)